alex och silverdörren

Alex och silverdörren Djupt inne i en skog stod ett litet trähus, och i det bodde en liten pojke som hette Alex. Livet där var tyst och fridfullt, förutom en konstig sak – på husets bakvägg fanns en dörr gjord av silverträ. Den hade inget handtag. Den hade ingen nyckel. Och oavsett hur många gånger Alex frågade skogens djur om den, kunde ingen förklara varför den fanns där. Ibland, under månskensnätter, skimrade dörren som om något bakom den andades. Alex undrade ofta om han borde vara rädd eller nyfiken. En stormig kväll klyvde blixten himlen, och silverdörren knarrade upp av sig själv. En mörk vind vällde fram och kylde ner skogen. Ur skuggorna steg en lång gestalt höljd i svart dimma – hans ögon glödde som brinnande glöd. "Jag är den Glömda Kungen", väste skuggan. "Denna skog var min, och jag ska göra anspråk på den igen." Alex darrade, men sedan glödde dörren igen. Ut flög en liten gyllene ljusfågel. Den satte sig på Alex axel, och i det ögonblicket vällde magin genom honom. Hans kropp glänste, och löv krullade sig runt hans armar som rustningar. Han hade förvandlats till Skogens Kämpe. Den Glömda Kungen skickade skuggor som vred sig som ormar, men Alex höjde handen. Den gyllene fågeln blev ett flammande ljussvärd. Godhet drabbade samman mot ondska, ljus mot mörker. Med ett sista hugg drev Alex svärdet ner i jorden. Rötter sprängde uppåt, band den Glömda Kungen och drog honom tillbaka in i silverdörren. Dörren smällde igen och förseglade mörkret. Från den dagen förblev Alex skogens väktare. Silverdörren öppnades aldrig igen – men han visste att den alltid var där, tyst och väntande. Och Alex, fastän bara en pojke i ett litet hus, var för alltid dess mysteriums väktare. THE END.