bärretelsen den knarrande bron

Det var en kylig höstmorgon när Leo vaknade av att regnet smattrade mot fönstret. Han suckade djupt och drog täcket tätare omkring sig. Idag var ingen vanlig dag — det var dagen då han skulle våga göra något han aldrig gjort förut.

Sedan länge hade Leo hört historierna om den gamla bron vid skogsbrynet. De äldre i byn brukade säga att bron var förbannad, att den knarrade som om den levde och att de som gick över den ibland försvann utan ett spår. Men Leo var trött på att vara rädd. Han ville bevisa för sig själv och alla andra att han var modigare än vad de trodde.

Med regnjackan på och ficklampan i handen begav han sig ut. Skogen var mörkare än vanligt, och varje gren som knäcktes under hans fötter fick honom att hoppa till. När han kom fram till bron stannade han. Den gamla träkonstruktionen var täckt av mossa och såg ut att ha sett bättre dagar. Vinden fick den att gnälla och knaka.

Leo tog ett djupt andetag och satte foten på första plankan. Ett skarpt knarrande ekade genom skogen. Han fortsatte, långsamt och försiktigt. Halvvägs över bron hörde han plötsligt ett ljud bakom sig — som om någon följde efter honom.

"Hallå?" viskade han, men inget svar kom.

I samma ögonblick som han tog det sista steget av bron, försvann ljudet. Allt blev knäpptyst.

När Leo vände sig om var bron som förvandlad. Den såg nyare ut, som om åren plötsligt spolats tillbaka. Han blinkade flera gånger, försökte förstå vad han just sett. Hade han brutit förbannelsen?

Ingen i byn trodde honom när han berättade vad som hänt, men från den dagen knarrade aldrig bron igen. Och Leo — han visste att han hade gjort något ingen annan vågat. 

slut